Är du mer rädd för att åka bil eller för att flyga? Är du mer rädd för terrorism eller för att halka i badkaret och slå ihjäl dig? Mer rädd för att flygbiljetten ska bli dyrare än för att isarna smälter? 

När det gäller oss människor är riskbedömning inte så mycket ett rationellt kalkylerande som en intuitiv känsla. Det finns fler flygrädda än bilrädda - trots att det statistiskt är mycket större sannolikhet att dö i en bilolycka än i en flygdito - just eftersom det intuitivt känns farligare att sätta sig i ett plan än i en bil. Det finns otaliga exempel på hur vi konsekvent bedömer saker som är ganska ofarliga som väldigt farliga - och tvärtom bedömer saker som har en ganska hög sannolikhet att inträffa som väldigt osannolika. Per Espen Stoknes går i sin bok "What we think about when we try not to think about global warming" igenom en rad faktorer som bidrar till att vår riskbedömning framförallt styrs av känslor och inte beräkningar. 

Här är några sätt på vilka våra hjärnor ställer till det för oss när det gäller att bedöma risker: 

Vi överdriver spektakulära, men ovanliga risker, medan vi underdriver risken för vanligt förekommande grejer. Jämför exemplet med risken för att krascha i ett flygplan med risken för att krascha med en bil. 

* Omedelbara risker uppfattas som värre än risker som sker gradvis. Jämför hur du reagerar på en plötslig skada jämfört med en kronisk sjukdom som sakta blir värre över flera år. 

* Personifierade risker uppfattas som större än abstrakta eller anonyma risker. Att 500 personer dog i trafiken förra året väcker antagligen inte särskilt starka känslor hos dig - om det inte råkar vara så att en av de här 500 råkade vara din vän, släkting eller till och med en bekants bekant som du visste vem det var. 

* Av någon anledning är vi också mindre rädda för "naturliga risker" än för risker som är skapade av människan. Strålning från mobiltelefonen uppfattas ofta som farligare än strålning från solen - trots att mycket forskning tyder på att det är tvärtom. 

* Eftersom vi människor lider av något som kallas tillgänglighetsbias, det vill säga att vi tror att saker som pratas och skrivs mycket om är vanligare än saker som inte pratas mycket om. Detta ser vi gång på gång: när media skriver mycket om klimatfrågan seglar den upp på listan över de hos folket viktigaste politiska frågorna. När media slutar skriva om klimatfrågan är det som att vi också glömmer bort att den faktiskt fortfarande är lika aktuell och allvarlig. 

Tittar vi på allt detta sammantaget ser vi snabbt att klimatkrisen är en kris som verkligen inte har våra hjärnor med sig. Den trycker på nästan alla fel knappar genom att vara en kris som (åtminstone till största del hittills) varit anonym, långsiktig, gradvis, naturlig, ej särskilt mycket pratad om, utan en tydlig skurk att skylla på. Det här är mycket mycket viktigt att förstå - för det här om något är ett allvarligt hot mot vår kollektiva benägenhet att agera.