SVAR: Det har ju varit ganska mycket miljöskammande i debatten på sistone. Att se någon annan bli skammad leder till en slags lättnad över att inte vara sämst, och därmed kanske accepterad. Men samtidigt skapar det förstås en miljö där man behöver undra om det är man själv som ska få nästa släng av sleven. Det är väldigt stressande att leva i sådana skamstyrda grupper. Om man tror att miljörörelsen är sådan, vågar man säkert inte ens närma sig. Och i vissa fall är den nog tyvärr det, även om det jobbas väldigt hårt för inklusion och öppenhet också.

Det hänger förstås också ihop med att lösningen på klimatkrisen framställs som att den går ut på konsumentmakt. Alltså att vi alla har ett individuellt ansvar att göra bättre och ha koll på allt. Alla som inte klarar av att leva upp till de här kraven, misstänks för att vara en del av problemet istället för lösningen. Eftersom många samtidigt känner en enorm stress och klimatångest, är det lätt hänt att bli frustrerad när andra inte beter sig perfekt.
De två viktigaste lösningarna handlar om medkänsla, och att lägga ansvaret där det hör hemma. Det är inte fel på individer som misslyckas med att göra allt för miljön, utan på att systemet hela tiden underlättar för oss att göra dessa fel.