Vissa verkar tycka att det är busigt/kul/rebelliskt att flyga nu när det blivit lite tveksamt. Varför?

SVAR: Jag tror att svaret redan finns i din fråga. Det är det där med folkmord. De flesta av oss som verkligen på fullt allvar kan känna att vår nuvarande livsstil skapar ett fruktansvärt lidande, för andra varelser, på andra platser och i andra tider, blir nog inte bara obekväma. Vi får riktigt eländig och hemsk existentiell ångest eller depression. Riktigt jobbiga känslor. Det enklaste sättet att hantera det är att förneka, eller förminska allvaret. Det är faktiskt också ett på kort sikt effektivt sättnatt få bort ångest och depression (fast det leder förstås i längden också till en ännu större katastrof att göra så). Att bli rebellisk är ett bra sätt att förminska. För mig för det tankarna till de som delade ut kötthamburgare utanför en skola som hade infört vegetariska måndagar, eller hur kvinnor ofta hånas och förminskas när de sätter sig emot att bli förtryckta av patriarkala strukturer. De som var med i medborgarrättsrörelsen på 60-talet fick utstå både hån, hot, misshandel och mord. Ett område i Birmingham där många medborgarrättskämpar bodde kallades till och med för Dynamite Hill eftersom Ku Klux Klan bombade där så ofta. Revolt mot en rörelse som ifrågasätter de rådande normerna verkar tyvärr ingå i processen. Ibland är det rentav ett tecken på att en förändring håller på att ske. /Kali

Hur undviker vi att folk känner att de måste vara "miljöbra" för att gå med i miljörörelsen?

SVAR: Det har ju varit ganska mycket miljöskammande i debatten på sistone. Att se någon annan bli skammad leder till en slags lättnad över att inte vara sämst, och därmed kanske accepterad. Men samtidigt skapar det förstås en miljö där man behöver undra om det är man själv som ska få nästa släng av sleven. Det är väldigt stressande att leva i sådana skamstyrda grupper. Om man tror att miljörörelsen är sådan, vågar man säkert inte ens närma sig. Och i vissa fall är den nog tyvärr det, även om det jobbas väldigt hårt för inklusion och öppenhet också.

Det hänger förstås också ihop med att lösningen på klimatkrisen framställs som att den går ut på konsumentmakt. Alltså att vi alla har ett individuellt ansvar att göra bättre och ha koll på allt. Alla som inte klarar av att leva upp till de här kraven, misstänks för att vara en del av problemet istället för lösningen. Eftersom många samtidigt känner en enorm stress och klimatångest, är det lätt hänt att bli frustrerad när andra inte beter sig perfekt.
De två viktigaste lösningarna handlar om medkänsla, och att lägga ansvaret där det hör hemma. Det är inte fel på individer som misslyckas med att göra allt för miljön, utan på att systemet hela tiden underlättar för oss att göra dessa fel.

Vilken typ av information skapar störst förändringspotential lyssnaren?

SVAR: Hej! Jag är glad att den här frågan kommer upp, och jag har också tänkt mycket på den. Det kanske lite irriterande svaret är att information inte är särskilt bra för att skapa förändring över huvud taget. (Och särskilt inte om den kommuniceras via text. Studier visar till exempel att du tycker att jag är mer korkad om du läser mitt svar här, än om vi hade träffats och jag hade sagt precis samma sak.) Studie på studie bekräftar för oss att information inte är tillräckligt för att skapa förändring. I korta drag kan man säga att om man vill påverka någons beteende behöver man främst ta reda på vad som hindrar och underlättar förändringen, och vad som får den att kännas värd att utföra. Är det verkligen information som saknas? Eller något annat? Det är väldigt ovanligt i västvärlden att inte ha koll på att det finns miljöproblem. Och folk som ser sig som mer miljövänliga i sin konsumtion visar sig ha samma ekologiska fotavtryck som de som inte har råd/ork att tänka på miljön. Alltså är det något annat än information som behövs. Med det här sagt så finns det förstås ändå bättre och sämre sätt att kommunicera kring klimat och omställning.

En undersökning från 2007 fann att 84% av alla nyheter om klimatet har fokus på risk och katastrof. En annan undersökning visar att hopplöshet är den vanligaste känslan kopplad till klimatfrågan, och den känslan är ju ingen höjdare om man vill få något gjort. Saker som har stark påverkan på vårt beteende är normer, lagar och regler, hur lättillgängligt det nya beteendet är och mycket annat. 
En liten punktlista för miljökommunikation är:
*håll budskapet enkelt
upprepa samma info från flera pålitliga källor
*visa exakt hur man ska göra
*lyft fram positiva exempel och normer
*utvärdera så gott det går, sök upp feedback.
/Kali

Har klimathotet bidragit till att öka fientligheten och rasismen i samhället?

SVAR: Jag har inte sett några studier på det, så jag vet inte om det kan stämma. Min gissning är att stress, ensamhet och polarisering ger upphov till att både attraheras av katastrofnyheter och skaffa sig extrema åsikter.

Jag tänker såhär: när man sitter framför sin skärm, till exempel, är man ofta ensam (eller så är man bland folk men känner sig ensam, vilket har samma biologiska effekt). När vi är ensamma går hotsystemet igång, vi blir mer observanta på hot, och tolkar lättare saker som personliga förolämpningar. Om vi är observanta på hot och nås av en rubrik som verkligen känns hotande för oss (som att klimatet håller på att gå åt pipan eller att det kommer komma främlingar som tar mitt jobb) kommer vi att bli väldigt sugna på att ta reda på mer. Och när vi väl läser om det så tolkar vi eventuellt informationen som personligt hotande. I fallet om klimatfrågan leder det oftast till känslor av maktlöshet och uppgivenhet, som mynnar ut i passivitet. Men det struntar ju nyhetsproducenterna i, deras uppgift är främst att sälja klick. Så de producerar fler sådana nyheter och håvar in fler klick. I fallet om främlingsfientlighet är det klart att slutsatsen att vi ska stänga ute nykomlingar är en mer rimlig när vi är i hotsystemet, än om vi hade känt oss trygga och haft empatin påkopplad. Det här är absolut inte hela skälet till att rasism och fientlighet har ökat, men kanske en del av den psykologiska förklaringen till näthat som kan vara viktig att förstå. 
/Kali

Hur hanterar man folk som är passiva?

FRÅGA: Hej! Jag har en knepig fråga till frågestunden! 
Hur hanterar en sin familj om dom är sånna som skiter fullständigt i sin klimatpåverkan? Jag har försökt att tipsa om enkla grejer, som att cykla te affärn o att äta mer veganskt, men dom blir sura o vill inte att jag ska komma o styra o ställa. Tycker att jag överdriver. Dom väntar på att en högre makt ska komma o lösa allt. 

SVAR: Åh, det här är verkligen en otroligt frustrerande situation som jag tror att många känner igen sig i på något plan. Det viktigaste problemet här, är inte hur din familj beter sig utan hur du själv lever. Om du känner dig ensam eller väldigt frustrerad kommer du själv att må dåligt, och det är slöseri på din energi. Du är en av de som är här för att vara med och förändra alltihop, så din energi och dina bidrag behövs. Men saken är den att många människor kommer att envisas med att förneka miljöproblemen eller sitt eget ansvar. Förnekelse av fakta eller ansvar är en jättevanlig strategi för att hantera klimatångest, och det är svårt att ändra på det. Vägen fram här är alltså inte att kämpa med/mot din familj. Det är bättre att gå bakvägen och försöka få till ett samhälle där det alla individuella val är hållbara, så att det inte är upp till var och en att hantera allt detta. För att du ska stå ut med din familj under tiden är det viktigt att du har andra sammanhang där folk är mer på din linje. Då fyller du på med stöd och uppmuntran så att det blir enklare att hantera när de inte lever hållbart. /Kali


Ska man ha ångest över att handla på Second Hand?

FRÅGA: Hur mycket köpångest ska jag ha över att handla begagnat på tradera? Konsumtionshets och en massa transporter kors och tvärs över landet kan väl inte vara bra? Men second hand är väl ändå bättre? Ska jag bli ännu hårdare mot mig själv?

SVAR: Att räkna på transporterna lämnar vi åt någon hållbarhetsinriktad ingenjör eller liknande. Här kommer ett svar kring den psykologiska aspekten avfrågan! 

Vi ställs hela tiden inför sådana här avvägningar. Vi vill att bli bättre och kanske mer asketiska för att lindra klimatångest. Men om man samlar alla sådana här små val vi hela tiden måste göra, blir bilden överväldigande och nästan kaotisk. Typ ingen orkar hålla koll på allt och välja rätt och perfekt hela tiden. Risken är att om du tänker att du ska vara riktigt hård mot dig själv och inte köpa något mer på Tradera, kanske du undviker att sätta dig in i jordbruksfrågor för att du inte orkar med ännu ett fält att prestera på. Eller kompenserar duktigheten med lite unn på något annat. Men hela problemet är egentligen att allt är fel uppbyggt från början. Det är ett systemfel, fast skulden hamnar på dig och du vill bli hårdare och hårdare mot dig själv. Samtidigt som en annan del av dig vill ha skoj och njuta. Vi borde kanske egentligen fråga oss: hur kan vi skapa ett system som är maximalt njutbart och samtidigt hållbart?
Som tur är verkar de båda gå väl ihop. Folk som har mycket pengar och konsumerar mer, njuter inte lika mycket av en chokladpralin. För de kan köpa en till när som helst. När vi shoppar ser vi mer annonser, och då förstärks värderingen inom oss att det är härligt med grejer och shopping. Sex och gos (som ju är väldigt miljövänligt) ger mycket mer lycka än att till exempel se på TV eller shoppa. Folk som släpper ut mycket CO2 är däremot inte lyckligare. Så fråga dig inte hur du kan bli hårdare mot dig själv, utan hur du vill leva ditt liv och vilka olika sätt det finns att njuta. Sedan fyller du livet med det som går i linje med både njutning och din omtanke om planeten. /Kali

Hur pratar vi om klimatet utan att stöta bort folk?

SVAR: Det finns ibland en idé om att information får folk att ändra beteende. Så då kan vi vilja berätta för de vi möter om hur illa det är ställt med ekosystemet och så vidare, för att ge vidare informationen. Men i själva verket styrs vårt beteende mer av vilket sammanhang vi är, och vilka konsekvenser beteenethar. Mycket av det vi gör handlar i slutänden om att försöka få uppskattning från andra. En tumregel för aktivism är att lägga 20% av energin på att stoppa destruktiv verksamhet, och 80% till att bygga upp något bättre. Att prata med folk kan så klart vara en del av båda de sakerna, men det viktigaste är ändå handlingen. När vi gör saker visar vi på ett alternativ, och då kanske det inte behövs så mycket prat alls? Det behöver inte bara gälla aktivism utan även omställning och allt vad det innebär. 
/Kali

Hur kan vi markera vår ställning på ett sätt som inte uppfattas som elakt?

SVAR: Det vi inte vill hamna i är skuldbeläggande eller press som blir så jobbig att personen distanserar sig mentalt från både dig och sakfrågan. Om det händer är ju risken att hen bryr sig ännu mindre nästa gång hen bestämmer sig för att flygpendla till ett extraknäck i Hanoi. Samtidigt känns det inte så effektivt att bara ignorera, då förändras varken normen eller personen. Om du har en chans att påverka någon avgörs av hur nära du står personen i relation och ideologi. Fråga dig först:

Tycker hen om mig?

Litar hen på mig i andra frågor?

Om svaren på minst en av de här frågorna är ja, gå vidare. Var alltid vänlig. Fråga hur det kommer sig att hen gjorde det valet. Och sedan det viktigaste steget: LYSSNA. Ställ följdfrågor. Glöm idén om att du ska få henom att ändra sig på stubben och boka av sin kvällskurs i vietnamesiska. Ditt jobb är framför allt att förstå exakt varför hen gjorde sitt val. Inget mer. Har man kommit såhär långt är det väldigt bra. Om personen visar nyfikenhet kring ditt eget val kan du berätta om det. På det här sättet har vi lyft frågan från något helt neutralt, till något man stannar upp och funderar över. I bästa fall blir det ett bra möte som förbättrar er relation, och du kan använda det du lärde dig när du jobbar med det storskaliga. 
Jag måste tillägga att jag känner igen mig väldigt mycket i frågan, och att den här taktiken jag just beskrev är bra i teorin men ganska klurig att få till i praktiken. Men det finns ju tyvärr ganska gott om tillfällen att öva. Lycka till! /Kali

Är det okej att skaffa barn?

Svar: Kali här. Jag är miljöaktivisten som har skaffat barn! Det är förstås nödvändigt att begränsa befolkningen. Enligt project drawdown är utbildning av kvinnor på plats 6 och familjeplanering på plats 7 över listan på de 100 viktigaste åtgärderna för klimatet. 225 miljoner kvinnor som vill välja om och när de vill bli gravida saknar preventivmedel, och resultatet är 74 miljoner oavsiktliga graviditeter per år. Anledningen till att vi tror att det är vi själva som måste lösa sådana här problem är att vi har för vana att lägga skuld och ansvar på oss själva, snarare än politiker och företag som egentligen sitter på den största makten i klimatfrågan. Jag tror att det överdrivna individansvaret beror på att vi gillar att känna att vi har kontroll över något. Men i praktiken är avhållsamhet och konsumentmakt en teoretisk idé som gör att några få lever med en massa skuld, men inte ger tillräckligt snabba resultat i praktiken (det är ju så mycket andra normer och reklam som konkurrerar med miljövärderingarna). Alltså: den som verkligen vill göra något för att minska världsbefolkningen och rädda klimatet, har mer att göra än att operera bort sina egna reproduktionsorgan. Angående den osäkra framtiden för barnen så resonerar jag såhär: bara för att det kommer att bli hårdare för våra barn att växa upp, än vi hade det när vi var små, betyder det inte att framtida liv kommer att bli meningslösa. Att vi bor i just Sverige gör det inte omöjligt att ställa om från den ohållbara livsstilen. Vi har resurserna och kunskapen för att klara det. Och att få barn kan bli ett skäl att kämpa hårdare för just det. Mitt främsta föräldrafokus är att visa mitt barn allt jag bara kan om kärlek och omtanke, till människor och naturen. Jag hoppas att han kommer att bli en av de framtida krafter som ska bygga upp en hållbar värld. Det kan lika gärna bli så att han, på grund av miljöproblemen, inte ens kommer att bli så gammal att han behöver tänka på den här frågan. Men då har vi i alla fall älskat och levt. <3

Vad säger man till de som tänker fortsätta flyga som förut, trots klimatkrisen?

SVAR: Var snäll mot dem. Annars kommer de börja förknippa miljövänner med ilska och skam, och vilja undvika oss. Även fast det är svårt, så försök att inte stressas av att alla individer ännu inte är redo att göra livsförändringar. Individfokus i frågor som egentligen är politiska, leder till ökade konflikter och polarisering. Lösningen handlar istället om systemförändring och att organisera oss för att få fram politiska beslut. Förr eller senare (helst förr) kommer det behöva komma någon form av regleringar för exempelvis flygresor, vilket är mycket mer säkert, rättvist och respektfullt för hela jordens befolkning.

Hur ska vi undvika att det blir konkurrens om vem som är mest "miljövänlig" i våra miljönätverk?

SVAR: Ja det är verkligen en fälla! Ett problem är att vår härliga elektriska fettklump till hjärna tenderar att överskatta saker som vi har gjort och är nöjda över, och underskatta saker som vi har förbisett. Folk som åker bil till jobbet för att det inte finns någon kollektivtrafik, räknar kanske inte ens med bilkörandet alls, om man ber dem att uppskatta sitt ekologiska fotavtryck. Så de flesta av oss går nog runt och känner oss lite bättre än vad vi är. Förutom de som verkligen presterar på topp, för de underskattar sig själva istället av någon märklig anledning. 
Hela det här problemet är koncentrerat till att vi fokuserar väldigt mycket på individuella prestationer. Det är vi ju väldigt tränade till. Men nu behövs något annat. Självklart behöver alla göra sin del, men det är det kollektiva engagemanget som verkligen har chans att förändra systemet. Så vi behöver inte bara skifta till ett hållbart sätt att tänka på miljön, utan också att byta jag mot vi. /Kali
(Ref: The environmental impact of individual behavior: self assessment versus the ecological footprint. Bleys et. al, 2018. Environment and behavior)